Recensioner

2012 firar Kent Wennmans Elvisföreställningar 10 år!

 Läs om Elvisgalan 2012 och den nya CDn 10 år i Parksnäckan.

Lovorden genom åren har varit många och exalterade. Både från media och publik. Här är ett litet axplock:

Elvisshowen med Kent Wennman och hans band blev en blixtrande upplevelse med fullt ös.  Fotstamp, handklappningar och visslingar följde på låtarna. Det spratt i benen och det var säkert många som kände suget efter att dansa.  Det var musiken, Elvis mångfacetterade sångskatt med country, gospel, soul och rock, som Kent med band satte fokus på. Och det gjorde man med ett fenomenalt ös som fick kvällens häftiga skyfall att blekna. Mellan låtarna berättade Kent med genuin värme och äkta engagemang om människan och musikern Elvis, om hans liv, sorger och glädjeämnen. Galna Las Vegas-låtar, där bandet öste på med oemotståndlig kraft, godbitar som Suspicious Minds och In the Ghetto varvades med mindre kända låtar men inte desto mindre engagemang. Det blev för många en suckande längtansfylld minnenas kväll och man tackade med jubel, visslingar och rop.
Enköpingsposten

Ville passa på att Tacka för en dunder trevlig föreställning igår. Hade mycket trevligt och för mig som inte är så spec förtjust i Elvis, får nog medge att jag ger efter ännu lite till för honom. Många låtar jag aldrig hört tidigare… Roligt att se alla otroligt duktiga musiker…Å sen vilken kör…behöver inte säga så mycket mer..ståpäls än idag.
Jag är mer än nöjd. Signatur “Pulver”

Det var länge sen jag fick så mycket för relativt lite pengar. Strålande jobbat! Signatur “Per”

Frånvaron av löspolisonger, tajta trikåer och utstuderade höftrullningar gjorde att fokus hamnade på låtarna. Och vilka låtar sen! Östhammars Musikvecka

Kent Wennman tog med publiken på en musikalisk odyssé från 1960 och fram till rocklegendens död och öste friskt ur den omfattande låtskatten. Med pedagogisk skärpa och ironiska blinkningar förklarade han sin egen fascination för rocklegenden, och lyckades säkert omvända en och annan skeptiker. Uppsala Nya Tidning

Tack för en av de bästa konserter jag varit på i år! Fullkomligt lysande! – sång, ljud, scennärvaro, formidabel organist, en härlig helhet! Och Afrokören lyfte hela konserten till en helt seren nivå. UNDERBART!!!!!!!!!!!!!!! Ola Walukievich

Det var vältrimmat och råtajt. Det gick knappast att ta miste på att det här bandet har lirat Elvis många, många gånger förr. Uppsalatidningen

VARMT TACK, för en fantastisk kväll på Katalin i fredags!!!!
Ditt sätt att framföra Elvis´ musik är ett värdigt sätt. Han skulle ha gillat det! Du gör det med stor känsla; det känns äkta! Det märks att du gillar hans musik och det du gör! Du har också lyckats samla ihop en hel rad duktiga musiker.  Ni verkar ha jättekul tillsammans på scenen – sånt märks och smittar av sig! Vi trivs på Katalin och lägger Kent Wennman Band till våra favoriter! Birgitta & Tore

En riklig och smakfull repertoar och helhjärtat engagemang. De årliga Elvisgalorna i Parksnäckan, under ledning av eldsjälen Kent Wennman, är en befriande motpol till  tröttsamma lookalike-tävlingar eller andra larviga jippon. Och med en repertoar som botaniserar bland Elvislåtar bortom de största hitlåtarna blir det mer än bara en nostalgikväll. Kent Wennman själv är i högsta grad en förklaring till att Elvisgalorna i Parksnäckan har blivit sådana succeer. Hans entusiasm och engagemang är smittsam och de personliga anekdoterna om det egna intresset för Elvis musik gav föreställningen värme och lokalfärg. Mot slutet av föreställningen kom de stora klassikerna slag i slag – Always on my mind, Suspicious minds, King Creole och Hound dog. Som final, med alla gästartisterna på scen, kom Can’t help falling in love, där hela publiken stämde in från första raden. Det blev en mäktig avslutning på denna förträffliga Elvishyllning. Uppsala Nya Tidning

Kent har en encyklopedisk kunskap om Elvis. Han vet precis vilken låt som ligger på vilken skiva och gör ett program som snyggt tänjer gränserna för vad vi uppfattar som Elvis musik. Således fick vi höra Twiddle dee (svensk version: Siw Malmkvist!) som Elvis gjorde live i början av karriären och Wille Nelsons Blue eyes crying in the rain som var den allra sista låten som Elvis någonsin sjöng innan han dog. Del Shannons Runaway kunde uppfattas som fel i sammanhanget men inte, den har Elvis med på en live-LP. Jag – som själv gärna håller föredrag om bl a Elvis – gillar verkligen att Kent i sina mellansnack bjuder på relevanta fakta ur sin kunskapsdatabank. Musikerna måste också harangeras. En basist som lade ut grunden stadigt som ett urberg och en trummis som kunde showa rejält och ändå drev på musiken hela tiden. Steel guitar hör inte till de instrument men hör varje dag. Här fick vi ett solo i In The Ghetto som gav världsklasskänsla. Och så Ulf Holmberg, gitarristen som ofta förekommer på Uppsalas scener och är så skickligt att man blir bara matt av att höra honom – så där bra får man nästan inte vara!
Perolarssextiotalsblogg